Synen på våldet

Hur ska man egentligen förhålla sig till våldet (och andra moraliskt tveksamma inslag) i spelen? Varför finns det så mycket våldsinslag i spel (och i teveserier och Hollywood-filmer)? Varför är GTA-spelen (där ens avatar gör en kriminell karriär) så populära?

Vad är det med generation G och X som fascineras så av detta - så främmande för min generation, som kämpade för "peace, love and understanding"?

Intressant att läsa hur Gamereactors chefredaktör/art director Petter Hegevall beskriver sig själv:

Ryggskadad chefredaktör med sinne för formgivning. Saknar tålamod men älskar starka svordomar, överdrivet videovåld och höga farter. Föredrar racing och actionspel framför långdragna rollspel. [min kursiv] http://www.gamereactor.se/redaktionen/petter

Och i recensionen av Gears of War:

Jag är fullkomligt galen i actionspel. Det vet säkert du som har läst Gamereactor förut redan vid det här laget. Jag faller ofta pladask för tunga actionupplevelser och ser gärna att såväl mängden våld som den obligatoriska vapenonanin överdrivs. Maskingevär, pistoler, hagelgevär, kulsprutor, raketer - jag älskar att skjuta, och då helst mot antingen skrikande nazister, monster eller rymdvarelser. [min kursiv] http://www.gamereactor.se/recensioner/8896/Gears+of+War/

När jag hör hur GTA 3 beskrivs i Discovery Channels ”I, Videogame” (efter ca 35 minuter i del 2), eller hör John Romero beskriva hur kul det är att döda nazister i Wolfenstein 3D (ca 7:50 in i del 3) och hur cool det är med köttslamsor som stänker omkring när man dödar någon i Doom, känner jag främlingskap. Jag förstår inte fascinationen över dödandet, över att kunna spela en gangster i GTA o.s.v.

Jag köper tesen att representationen (den fiktiva världen) i spel är sekundär i förhållande till regler och gameplay (särskilt för hard core gamers) och jag tror inte att man blir våldsam IRL (enbart) av att spela våldsamma spel, men det förklarar ju inte varför så många spel måste ha dessa våldsinslag in the first place. En förklaring är förstås att våldet är en konsekvens av spelens behov av visualiserad problemlösning, konflikt, tävling etc, men det förklarar ju inte fascinationen som Petter Hegevall och John Romero så ohämmat ger uttryck för ovan.

Kanske är det som Heather Chaplin säger i "I, Videogame" (del 3, ca 10 minuter in i filmen):

The First-Person Shooter... there's something about the violence in it, and about the sort of just unbelievable nastiness of it all... actually it's cathartic for these kids, and again it speaks to them the way rock n' roll spoke to their parents. And it allows... it expresses for them something that they aren't able to express in themselves, but they feel.

Är våldsfascinationen bara en protest gentemot föräldrar-generationen? Eller är det (också) ett uttryck för något i samtiden?

Man skulle säkert kunna ägna hela avhandlingen åt synen på våld i spel. Det vore ganska lätt att gradera våldet, tror jag. Framställs det som försvar eller som anfall, t.ex? Hur mycket synliga skador, blod, exploderande kroppar och liknande visas? Och hur skiljer sig designers syn på detta åt? (t.o.m. John Romero sade sig ha blivit chockad när han spelade Postal första gången.)

Det avgörande är kanske huruvida man explicit uttrycker fascination inför våldet (som t.ex. Petter Hegevall så ohämmat gör i citaten ovan). Det må ju vara som Kirk Ewing (som gjorde JFK Reloaded) säger (efter ca 18 minuter i del 3 av "I, Videogame"), att vi alla har en sida inom oss som vill gå bärsärk som man kan i Postal - men det är ju just därför vi behöver civilisation, en moral, som hindrar oss från att verkligen göra det!