Läser Charles Goodwins artikel "Professional Vision" från 1994. Den väcker frågor om vilka perspektiv, teorier och metoder jag ska använda i mitt avhandlingsarbete.
Jag uppskattar att Goodwin skriver begripligt och att han månar om att läsaren ska hänga med i resonemangen, men jag kämpar med min motvilja mot vad jag uppfattar som poststrukturalistiska inslag i hans text. Jag anar en kunskaps- och värderelativistisk verklighetsuppfattning som jag har svårt för och jag ryggar inför begrepp som "discursive practices" och påståenden som "All vision is perspectival and lodged within endogeneous communities of practice".
Jag frågar mig om min motvilja mot poststrukturalismen bottnar i okunskap eller om jag skulle tycka likadant även om jag läst alla tongivande tänkare inom denna riktning. Jag vet att jag har svårt för akademiska/vetenskapliga författare som inte anstränger sig för att göra sig förstådda, utan tvärtom skriver poetisk och extremt mångtydigt (Jean Baudrillard t.ex, och Donna Haraway i Cyborgmanifestet), men detta gäller ju inte alla poststrukturalistiska tänkare. En viktigare fråga är varför jag även ogillar det poststrukturalistiska perspektivet. Är det för att jag klamrar mig fast vid en enklare, mer hanterbar verklighetsuppfattning? Eller är det för att jag fruktar att den relativistiska, konstruktionalistiska uppfattningen skulle kunna leda till ett nihilistiskt, egoistiskt samhälle och ett sammanbrott för vetenskapen?
Jag vet inte säkert, men jag förstår att jag måste läsa på, så att jag får en mer välgrundad uppfattning både om poststrukturalism och andra moderna filosofier, vetenskapsteorier och samhällsvetenskap-liga och humanistiska paradigm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror det är en lite illvillig läsning av Goodwin. Vad Goodwin vill säga är enkelt uttryckt att vårt seende är kulturellt betingat, det vill säga vi lär oss att se saker "som" något. För att kunna uppfatta en viss aspekt av tillvaron (som arkeologen ser på jordmånen) måste vi ha lärt och begrepsligtgjort olika nyanser i vårt perceptuella fält. Värderelativistisk ser jag därför som en issue i relation till Goodwin. Jag använder honom själv ihop med Gibson, och den senare är ju uber realist.
SvaraRaderaKul Blogg, en halv avhandling smart skriven här :)
/Jonas
Jo, du har säkert rätt... min aversion mot postmodernismen gör mig paranoid. :-)
SvaraRaderaJag vet ju att du använder Goodwin i "This is not a door" och där känns han inte alls postmodernistisk.
Jag förstår inte hur man kan hålla fast vid en strukturalistisk (á la Strauss: du talar inte språket, språket talar dig) världssyn, som dessutom skulle kombineras med en absolut syn på värde. Som om folk från olika kulturer skulle tycka samma saker var meningsfulla. Jag menar (och använder Stefan Holmlids exempel), en dammsugare är bara meningsfull i en kultur där värdesystemet sätter ramar för att det är meningsfullt för de som agerar där att skilja på rent och smutsigt. Om du inte gjort det så borde du läsa Peter Burger and Thomas Luckman. The Social Construction of Reality: A Treatise in the Sociology of Knowledge. Garden City, NY: Doubleday, 1966. Allt vad vi ser och vad vi upplever färgas av våra motiv, förväntningar och av våra redan satta kategorier. De styr vad vi fokuserar på (eftersom att mänskliga hjärnan omöjligt kan behandla allt som kan förnimas), därför blir varseblivning också en aktiv handling som Merleau-Ponty beskriver det. Låt mig säga så här: en kulturell relativism vad gäller kunskap och perception och seende handlar inte om tro. Det är en empirisk fråga som den kognitiva antropologin, kogntiva lingvistiken och antropologiska lingvistiken sedan länge behandlat. I övrigt leder detta inte till egoism eller nihilism, utan till en medvetenhet om att man måste lyssna och vara empatisk för att förstå hur någon annan resonerar och upplever världen. Alltså ska vi inte tro att vi kan komma med vår eurocentrinsiska världssyn som bottnar i en grekisk världsbild och tro att vi sitter inne med den enda sanningen för vilka upplevelser som är korrekta, och vad som är meningsfullt i livet.
SvaraRaderaJag sympatiserar med vad du skriver om att vara ödmjuk, Matti, och att försöka se saker ur andra perspektiv än dem man blivit uppväxt med. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra i vilken mån det är MÖJLIGT? Kan vi verkligen "ställa oss utanför oss själva" hur mycket som helst? Vad är syftet med det? Att bli "objektiva" genom att i sin forskning försöka bortse från de grundläggande epistemologiska och ontologiska "axiom" som vår kultur "konstruerat"?
SvaraRaderaMen du har rätt i att jag inte läst tillräckligt om detta! Jag drar nog alla poststrukturalister över en kam, och känner en orationell aversion mot dem, bara för att jag djupt ogillar de(främst franska) filosofer som skriver poesi istället för vetenskap. (Baudrillard m.fl.)
Angående absolut syn på värde: Jag menar att det är en fråga om abstraktionsnivå. Jag är övertygad om att det visst finns kulturövergripande värden - att det finns företeelser som ALLA människor (och djur), oavsett kultur, finner meningsfulla. Man måste bara beskriva företeelserna tillräckligt generellt. (Alla barn behöver t.ex. känna kärlek från människor i deras omgivning - men kärleken kan uttryckas på olika sätt i olika kulturer)
SvaraRaderaJag ifrågasätter inte att allt vi ser och upplever "färgas av våra motiv, förväntningar och av våra redan satta kategorier" - men jag tror att det OCKSÅ finns medfödda, biologiska faktorer som inverkar.
Vad ska vetenskapen syssla med? Är dess enda uppgift att "dekonstruera" - enbart att visa hur kulturberoende och situerat allt är? Ska den inte OCKSÅ vara öppen för mer "absoluta" faktorer?
Och en sista irriterande fråga: Om allt mänskligt är "socio-kulturellt konstruerat", är då inte även den sociala konstruktivismen sociokulturellt konstruerad - ett barn av sin tid, sitt samhälle och sin kultur? (För mig som huvudsakligen bedrev mina universitetsstudier på 70-talet under en tid då postmodernismen ännu inte fått sitt genomslag i den svenska akademiska världen, känns detta uppenbart)